Protesterna
En liten lägesuppdatering igen...
Jag trodde att protesterna redan skulle vara över. I mitten på veckan kom rapporter på att mat och vatten började ta slut för demonstranterna och att många började återvända hemåt. I veckan samlade redshirts in blod från sina demonstranter och hällde på såväl regeringsbyggnaden som på premiärministerns hus. Rätt äckligt om jag får säga min mening. Jag förstår tanken bakom det, och jag kan tycka att det är en rätt smart idé. Men det är inte helt okej att splasha det som om det vore vanligt vatten, det är faktiskt sjukt äckligt. Vi var nere och kollade på redshirts i tisdags och alla var vänliga och glada. Det var inte riktigt vad man hade förväntat sig. Det kändes inte direkt som om vi hamnade mitt i en demonstration, snarare att vi hamnade mitt i en festival. Kul att se, men inte så spännande som jag trodde.
Här är poliser och militärer runtom i hela Bangkok. Var man än går så ser man dem; på broar, på gatorna, på pirerna, ja överallt! Igår åkte ca. 50,000 redshirts runt i Bangkok i en "parade" för att försöka få sympatier från "the Bangkokians" främst från medelklassen och de lägre klasserna. Media uppmanade alla Bangkokbor att stanna inne denna dag. Jag och Jessica bestämde oss för att åka bort till Central Pinklao och shoppa lite. Hela köpcentrumet var packat med folk! På vägen hem hade de stängt av alla filer utom en på gatan som går utanför där vi bor, så det blev trafikstockning. Militären kollade alla bilar och tog alla bilar som verkade misstänkta åt sidan. Vi vet fortfarande inte riktigt varför. De hade även taggtråd redo vid sidan...
På kvällen åkte jag, Nita och Becky bort till en tvärgata till Khao San för att äta indisk mat på Bombay Blues. Vi kom dit vid halv tio, och har knappt hunnit få in maten när vi hör världens smäll. Becky får panik och tror att de ska bomba Khao San och slänger i sig sin mat för att hon ska kunna sticka därifrån. Men jag och Nita lugnade ner henne. De bombar inte turister! Vi åt färdigt vår mat, Becky åkte hem och jag och Nita drog till Roof på Khao San för en öl och lite bra musik. Efter ett par öl kände vi oss båda rätt färdiga för bingen och bestämde oss för att röra oss hemåt. Vi går ut på Khao San och då är där en hel karavan av bilar som kör igenom. Vanligtvis kör inga bilar alls på den gatan. Vi förstod att något var på gång, så vi haffade en taxi snabbt som ögat. Det kom en polismotorcykel precis bakom som uppmanade alla gatuförsäljarna att stänga eller flytta sina stånd från gatan. Jag och Nita utväxlade oroliga blickar. När vi kommer ut från Khao San möts vi av ca. 20 militärer - kravallrustade. Taxin kunde bara köra åt ett håll, hållet som inte var åt det hållet vi skulle. Vi brydde oss inte så mycket, huvudsaken var att vi kom därifrån. Vi fortsatte köra, och överallt stod det båda poliser och militärer med lampor och röda lysen. Tillslut kom vi till ett ställe där vi kunde svänga, så att vi skulle kunna köra åt vårt håll. En grupp militärer stoppade taxin och lyste in på oss. De kollade lite suspekt men vinkade sen vidare oss. Taxin fortsatte att köra. Helt plötsligt ser vi redshirts ÖVERALLT. Vi hade kört rakt in i deras camp. Det var omöjligt för taxichauffören att vända så Nita och jag bestämde oss för att gå av taxin och försöka gå hem. Sagt och gjort. När vi har gått ca. fem minuter inser jag att vi är väldigt långt hemifrån. Till höger om oss hade vi United Nations, inte jättenära hem. Men vi fortsatte att traska, fortfarande omgivna av redshirts. Tillslut hittade vi en moppetaxi som erbjöd oss skjuts hem för 30 baht skallen. Sagt och gjort. Båda två kravlade upp på moppen och off we went i alldeles för hög fart. Det var sjukt många gator som var avstängda och militär och polis kollade i stort sett vartenda fordon. Som tur var satt vi ju på en moppetaxi och kunde enkelt ta oss emellan kravallstaketen, och med två faranger på moppen så brydde inte poliserna sig.
Jag har aldrig varit så glad att se Amarin under hela terminen, haha!
Förresten, det som hade hänt var att det hade varit två "grenade-attacks", därmed den stora bevakningen. Khao San stängde de av främst för att skydda turisterna.
Jag trodde att protesterna redan skulle vara över. I mitten på veckan kom rapporter på att mat och vatten började ta slut för demonstranterna och att många började återvända hemåt. I veckan samlade redshirts in blod från sina demonstranter och hällde på såväl regeringsbyggnaden som på premiärministerns hus. Rätt äckligt om jag får säga min mening. Jag förstår tanken bakom det, och jag kan tycka att det är en rätt smart idé. Men det är inte helt okej att splasha det som om det vore vanligt vatten, det är faktiskt sjukt äckligt. Vi var nere och kollade på redshirts i tisdags och alla var vänliga och glada. Det var inte riktigt vad man hade förväntat sig. Det kändes inte direkt som om vi hamnade mitt i en demonstration, snarare att vi hamnade mitt i en festival. Kul att se, men inte så spännande som jag trodde.
Här är poliser och militärer runtom i hela Bangkok. Var man än går så ser man dem; på broar, på gatorna, på pirerna, ja överallt! Igår åkte ca. 50,000 redshirts runt i Bangkok i en "parade" för att försöka få sympatier från "the Bangkokians" främst från medelklassen och de lägre klasserna. Media uppmanade alla Bangkokbor att stanna inne denna dag. Jag och Jessica bestämde oss för att åka bort till Central Pinklao och shoppa lite. Hela köpcentrumet var packat med folk! På vägen hem hade de stängt av alla filer utom en på gatan som går utanför där vi bor, så det blev trafikstockning. Militären kollade alla bilar och tog alla bilar som verkade misstänkta åt sidan. Vi vet fortfarande inte riktigt varför. De hade även taggtråd redo vid sidan...
På kvällen åkte jag, Nita och Becky bort till en tvärgata till Khao San för att äta indisk mat på Bombay Blues. Vi kom dit vid halv tio, och har knappt hunnit få in maten när vi hör världens smäll. Becky får panik och tror att de ska bomba Khao San och slänger i sig sin mat för att hon ska kunna sticka därifrån. Men jag och Nita lugnade ner henne. De bombar inte turister! Vi åt färdigt vår mat, Becky åkte hem och jag och Nita drog till Roof på Khao San för en öl och lite bra musik. Efter ett par öl kände vi oss båda rätt färdiga för bingen och bestämde oss för att röra oss hemåt. Vi går ut på Khao San och då är där en hel karavan av bilar som kör igenom. Vanligtvis kör inga bilar alls på den gatan. Vi förstod att något var på gång, så vi haffade en taxi snabbt som ögat. Det kom en polismotorcykel precis bakom som uppmanade alla gatuförsäljarna att stänga eller flytta sina stånd från gatan. Jag och Nita utväxlade oroliga blickar. När vi kommer ut från Khao San möts vi av ca. 20 militärer - kravallrustade. Taxin kunde bara köra åt ett håll, hållet som inte var åt det hållet vi skulle. Vi brydde oss inte så mycket, huvudsaken var att vi kom därifrån. Vi fortsatte köra, och överallt stod det båda poliser och militärer med lampor och röda lysen. Tillslut kom vi till ett ställe där vi kunde svänga, så att vi skulle kunna köra åt vårt håll. En grupp militärer stoppade taxin och lyste in på oss. De kollade lite suspekt men vinkade sen vidare oss. Taxin fortsatte att köra. Helt plötsligt ser vi redshirts ÖVERALLT. Vi hade kört rakt in i deras camp. Det var omöjligt för taxichauffören att vända så Nita och jag bestämde oss för att gå av taxin och försöka gå hem. Sagt och gjort. När vi har gått ca. fem minuter inser jag att vi är väldigt långt hemifrån. Till höger om oss hade vi United Nations, inte jättenära hem. Men vi fortsatte att traska, fortfarande omgivna av redshirts. Tillslut hittade vi en moppetaxi som erbjöd oss skjuts hem för 30 baht skallen. Sagt och gjort. Båda två kravlade upp på moppen och off we went i alldeles för hög fart. Det var sjukt många gator som var avstängda och militär och polis kollade i stort sett vartenda fordon. Som tur var satt vi ju på en moppetaxi och kunde enkelt ta oss emellan kravallstaketen, och med två faranger på moppen så brydde inte poliserna sig.
Jag har aldrig varit så glad att se Amarin under hela terminen, haha!
Förresten, det som hade hänt var att det hade varit två "grenade-attacks", därmed den stora bevakningen. Khao San stängde de av främst för att skydda turisterna.
Kommentarer
Postat av: Micke
Hoppas du kan ha det så gott ändå där nere...kul o se att du lägger ut lite bra bilder på din blogg...men ta det lugnt var försiktig...saknar dig Kram Fam.Jansson
Trackback
