Dumaguete!
Hello Sweden!
För en vecka sedan var jag med om min första public action tillsammans med Amnesty International. Vi åkte i samlad trupp till the Department of Education för att överlämna en resväska full med teckningar, dikter, brev och annat angående milleniemålen, som barn runtom i landet har gjort. Vi alla bar likadana vita t-shirts och höll även i gigantiska "pennor", eller "notebooks" som bar budskap angående milleniemålen. Allting gick bra, media var där och fotograferade, och chefen för departamentet mottog väskan. Här kommer lite bilder från vår action:
Jag med en gigantisk penna med texten: "SPEAK UP FOR HUMAN RIGHTS".
Här står vi allihopa utanför Department of Education.
Min rygg!
Tänkte skriva alla namnen på dessa människorna, men det är så komplicerat så jag skippar det. haha!
På kvällen gick jag, Mei, Wilnor, Oca och Rod ut för dricka lite öl. Jag tänkte dra hem vid nio eftersom jag skulle vara på flygplatsen redan klockan fem nästa morgon. Men eftersom jag har världens svagaste karaktär när det kommer till mina vänner så slutade det med att jag inte åkte hem förrän halv tolv. Allt för att det var Oca's sista dag på Amnesty International. Buhuuu... Det kommer inte vara detsamma utan honom. Han valde att bli grön istället och jobbar nu på Green Peace som koordinator för alla interns'en. Men han har svurit att inte tycka om någon annan praktikant lika mycket som han tycker om mig. Tur för honom.
Så på lördagsmorgonen träffades jag och Joan på flygplatsen lite senare än planerat eftersom jag valde att sova en halvtimme längre, och hennes bil fick punktering på vägen. Men vi hade fortfarande gott om tid och hann till och med äta en macka med norwegian salmon (åh herregud vad gott!!) på flygplatsen innan avfärd. Joan var helt exalterad eftersom det var hennes första gång någonsin i ett flygplan!
Här har ni min söta resepartner!
Efter en timme och femton minuter i ett flygplan med en skitsnygg steward var vi på plats i Dumaguete! Joans mamma var och hämtade oss på flygplatsen och tillsammans med henne tog vi en "pedi-cab" till huset. En pedi-cab är som en trike fast mycket större. När vi kom till deras område kände jag mig genast som ett djur på Zoo. Folk stirrade, vinkade, gapade, kallade, följde efter och rörde vid mig. Hennes mammas hus ligger i ett ganska fattigt område, och huset är väldigt enkelt. Det var gjort av cement och plåt, och ja, det var helt enkelt cement och plåt. När vi hade droppat av resväskan åkte vi till Joans mammas (jag får kalla henne för Joans mamma, för jag kommer helt enkelt inte ihåg vad hon heter) kontor då de tydligen väldigt gärna ville träffa Joans vita kompis. Och det var till min stora glädje då det visade sig att hon jobbade på en skönhetssalong och jag som behövde en manikyr!
Joans lillebror Alfred/James (ja, alltså, han presenterade sig som Alfred men alla kallade honom för James) och jag på Joans mammas jobb.
Efter att ha skakat hand med alla på hennes jobb åkte vi till Robinson's mall för att handla lite mat till kvällen. Eftersom de inte har någon kyl i huset så handlar de färsk mat varje dag. Under tiden vi var där så ringde Jia (min kompis som är överhuvude för Amnesty International-Dumaguete) så hon kom dit och joinade oss. Jag blev då också presenterad för Rodney, en annan AI-medlem. När maten var inhandlad tog vi en pedi-cab tillbaka till Joans hus och Rodney & Jia följde med. Sedan skjutsade Rodney mig hem till Jia på sin motorcykel och passade på att visa mig staden. Himla kul! Jia's hus var jättefint och superstort. Vi drack en kopp kaffe och snackade lite skit där innan det var dags att återvända till Joans hus för att göra sig iordning inför kvällen och partajandet.
Jag och Alfred/James leker lite med hans nya leksaker som jag köpte till honom i mallet i väntan på att Joan ska fixa färdigt maten.
När vi hade gjort oss iordning kom Jia och hämtade oss och vi åkte till ett ställe som hette typ "Hajahaj" eller nåt liknande. Vi drack några öl där och hade jättekul. Vad som förvånade mig lite var att det var en massa vita människor i Dumaguete. Och vanligtvis när man ser andra vita människor ignorerar man bara dem, men dessa kom fram och pratade med mig. Himla trevligt och himla ovanligt!
Jian, Joan, Jia, Rodney och jag! Vilket partygäng!
Efteråt drog vi till Zanzibar och herreminguuuud vad roligt jag hade där! Jag har aldrig varit så poppis i hela mitt liv. Jag satt i baren nästan hela kvällen och jag pratade med allt och alla. Det var till och med en gay-kille som kom fram och sa att jag var den enda tjejen i världen han skulle "go straight for". Hahaha! I slutet kom ägaren av baren fram och snackade lite med mig. Och att känna ägaren av baren = gratis drinkar! GÖTT!! Resten av gänget kom och gick hela kvällen men jag satt ensam vid baren och bara babblade. Det är ju det jag gör bäst. Och det resulterade i tio nya vänförfrågningar på fejjan!! Hahaha!
Den natten spenderade jag hos Jia eftersom Joan ville hem tidigare än mig. När jag vaknade klockan elva hade jag 42 missade samtal från Joan. OUPS! Jag var så trött att jag hade sovit igenom allihopa. Jag ringde upp och hon bad mig komma hem direkt eftersom vi skulle upp i bergen och hälsa på hennes morfar. Sagt och gjort. Slängde på kläderna, åkte hem till Joan, bytade kläder och sen begav vi oss iväg till bergen...
Efter tre timmar i en svettig buss utan fönster och aircon var vi framme vid bergets fot. Där bytte vi fordon och hoppade på en motorcross. Vägen upp till toppen var inte asfalterad, det var inte ens en väg så det var väldigt hoppigt. Så jag frsökte hålla fast för kung och fosterland samtidigt som jag försökte vara trevlig och le åt alla som kom ur sina hyddor för att få en blic av vitingen som besökte deras berg.
Halvvägs uppe!
När vi var nästan ända framme så öppnade såklart himlen sig och regnet bara öste ner. Så vi fick ställa oss i ett litet skjul för att skula. Har aldrig känt mig så utstirrad i hela mitt liv. Barn kom springandes överallt ifrån och ställde sig i en ring runt mig och bara tittade. Ingen pratade, de bara tittade. Haha! Så sjukt.
Väl uppe blev vi glatt emottagna av morfadern och mostern samt alla barnen. Morfarn dödade en kyckling så att vi hade mat för kvällen. Annorlunda... Medan maten tillagades gick vi en promenad i området och ja, det var som att vara ett djur i bur, bara att jag fick gå löst... Haha! Här kommer lite bilder från mitt dygn på berget:
It's a baby goat! Så söt!! Joan förklarade för mig att man väljer att bo uppe i bergen eftersom det är ett mycket billigare levnadssätt. Här föder man upp sina egna djur, som också blir ens mat, samt äger land där man odlar grönsaker som man sen levnär sig på. Intressant tycker jag, även om jag själv förmodligen aldrig skulle palla att leva så.
Utsikt från berget. Det blåa i bakgrunden är havet.
Morfarn, jag och alla barnbarnen! Hon som sitter i mitt knä hade jag gärna tagit med hem. Vilket litet charmtroll!! Och jag måste verkligen berätta att dessa barn har en sån enorm fantasi. Jag njöt av att sitta och iaktta dem. Trots avsaknaden av leksaker så hade de miljoner olika lekar! Så roligt :)
Klart de tvingar utlänningen att dricka skitstark sprit! Och här delar man på ett glas med sprit och ett glas med cola. Så man tar en sipp av varje och sen skickar man vidare... Haha!
Det var också en upplevelse att sova på en träplanka under ett myggnät!
Jag och kossorna! Det var det som var så kul däruppe... Djuren gick lösa och allt kändes så himla fritt, trots den enorma fattigdomen.
Och här skolan! :)
Ja, nu är klockan redan tio över sex här i Manila och mitt jobb har redan slutat. Så jag sparar resten av inlägget tills på måndag! Nu ska jag packa ihop och sen ska jag ta en taxi till nineteen 20 där jag och Oscar ska dricka öl hela kvällen och fira hans 34:e födelsedag! Min present till honom är en flygbiljett till Dumaguete den 25:e November tillsammans med mig. Hoppas han blir glad! :) Imorgon är det Halloween fest i vårt område så jag och Rosa ska klä ut Jayden och sen ska vi sticka bort till festen. Så kika tillbaka in på måndag så ska jag berätta om de resterande dagarna i underbara Dumaguete!!
Kram till er alla
För en vecka sedan var jag med om min första public action tillsammans med Amnesty International. Vi åkte i samlad trupp till the Department of Education för att överlämna en resväska full med teckningar, dikter, brev och annat angående milleniemålen, som barn runtom i landet har gjort. Vi alla bar likadana vita t-shirts och höll även i gigantiska "pennor", eller "notebooks" som bar budskap angående milleniemålen. Allting gick bra, media var där och fotograferade, och chefen för departamentet mottog väskan. Här kommer lite bilder från vår action:
Jag med en gigantisk penna med texten: "SPEAK UP FOR HUMAN RIGHTS".
Här står vi allihopa utanför Department of Education.
Min rygg!
Tänkte skriva alla namnen på dessa människorna, men det är så komplicerat så jag skippar det. haha!
På kvällen gick jag, Mei, Wilnor, Oca och Rod ut för dricka lite öl. Jag tänkte dra hem vid nio eftersom jag skulle vara på flygplatsen redan klockan fem nästa morgon. Men eftersom jag har världens svagaste karaktär när det kommer till mina vänner så slutade det med att jag inte åkte hem förrän halv tolv. Allt för att det var Oca's sista dag på Amnesty International. Buhuuu... Det kommer inte vara detsamma utan honom. Han valde att bli grön istället och jobbar nu på Green Peace som koordinator för alla interns'en. Men han har svurit att inte tycka om någon annan praktikant lika mycket som han tycker om mig. Tur för honom.
Så på lördagsmorgonen träffades jag och Joan på flygplatsen lite senare än planerat eftersom jag valde att sova en halvtimme längre, och hennes bil fick punktering på vägen. Men vi hade fortfarande gott om tid och hann till och med äta en macka med norwegian salmon (åh herregud vad gott!!) på flygplatsen innan avfärd. Joan var helt exalterad eftersom det var hennes första gång någonsin i ett flygplan!
Här har ni min söta resepartner!
Efter en timme och femton minuter i ett flygplan med en skitsnygg steward var vi på plats i Dumaguete! Joans mamma var och hämtade oss på flygplatsen och tillsammans med henne tog vi en "pedi-cab" till huset. En pedi-cab är som en trike fast mycket större. När vi kom till deras område kände jag mig genast som ett djur på Zoo. Folk stirrade, vinkade, gapade, kallade, följde efter och rörde vid mig. Hennes mammas hus ligger i ett ganska fattigt område, och huset är väldigt enkelt. Det var gjort av cement och plåt, och ja, det var helt enkelt cement och plåt. När vi hade droppat av resväskan åkte vi till Joans mammas (jag får kalla henne för Joans mamma, för jag kommer helt enkelt inte ihåg vad hon heter) kontor då de tydligen väldigt gärna ville träffa Joans vita kompis. Och det var till min stora glädje då det visade sig att hon jobbade på en skönhetssalong och jag som behövde en manikyr!
Joans lillebror Alfred/James (ja, alltså, han presenterade sig som Alfred men alla kallade honom för James) och jag på Joans mammas jobb.
Efter att ha skakat hand med alla på hennes jobb åkte vi till Robinson's mall för att handla lite mat till kvällen. Eftersom de inte har någon kyl i huset så handlar de färsk mat varje dag. Under tiden vi var där så ringde Jia (min kompis som är överhuvude för Amnesty International-Dumaguete) så hon kom dit och joinade oss. Jag blev då också presenterad för Rodney, en annan AI-medlem. När maten var inhandlad tog vi en pedi-cab tillbaka till Joans hus och Rodney & Jia följde med. Sedan skjutsade Rodney mig hem till Jia på sin motorcykel och passade på att visa mig staden. Himla kul! Jia's hus var jättefint och superstort. Vi drack en kopp kaffe och snackade lite skit där innan det var dags att återvända till Joans hus för att göra sig iordning inför kvällen och partajandet.
Jag och Alfred/James leker lite med hans nya leksaker som jag köpte till honom i mallet i väntan på att Joan ska fixa färdigt maten.
När vi hade gjort oss iordning kom Jia och hämtade oss och vi åkte till ett ställe som hette typ "Hajahaj" eller nåt liknande. Vi drack några öl där och hade jättekul. Vad som förvånade mig lite var att det var en massa vita människor i Dumaguete. Och vanligtvis när man ser andra vita människor ignorerar man bara dem, men dessa kom fram och pratade med mig. Himla trevligt och himla ovanligt!
Jian, Joan, Jia, Rodney och jag! Vilket partygäng!
Efteråt drog vi till Zanzibar och herreminguuuud vad roligt jag hade där! Jag har aldrig varit så poppis i hela mitt liv. Jag satt i baren nästan hela kvällen och jag pratade med allt och alla. Det var till och med en gay-kille som kom fram och sa att jag var den enda tjejen i världen han skulle "go straight for". Hahaha! I slutet kom ägaren av baren fram och snackade lite med mig. Och att känna ägaren av baren = gratis drinkar! GÖTT!! Resten av gänget kom och gick hela kvällen men jag satt ensam vid baren och bara babblade. Det är ju det jag gör bäst. Och det resulterade i tio nya vänförfrågningar på fejjan!! Hahaha!
Den natten spenderade jag hos Jia eftersom Joan ville hem tidigare än mig. När jag vaknade klockan elva hade jag 42 missade samtal från Joan. OUPS! Jag var så trött att jag hade sovit igenom allihopa. Jag ringde upp och hon bad mig komma hem direkt eftersom vi skulle upp i bergen och hälsa på hennes morfar. Sagt och gjort. Slängde på kläderna, åkte hem till Joan, bytade kläder och sen begav vi oss iväg till bergen...
Efter tre timmar i en svettig buss utan fönster och aircon var vi framme vid bergets fot. Där bytte vi fordon och hoppade på en motorcross. Vägen upp till toppen var inte asfalterad, det var inte ens en väg så det var väldigt hoppigt. Så jag frsökte hålla fast för kung och fosterland samtidigt som jag försökte vara trevlig och le åt alla som kom ur sina hyddor för att få en blic av vitingen som besökte deras berg.
Halvvägs uppe!
När vi var nästan ända framme så öppnade såklart himlen sig och regnet bara öste ner. Så vi fick ställa oss i ett litet skjul för att skula. Har aldrig känt mig så utstirrad i hela mitt liv. Barn kom springandes överallt ifrån och ställde sig i en ring runt mig och bara tittade. Ingen pratade, de bara tittade. Haha! Så sjukt.
Väl uppe blev vi glatt emottagna av morfadern och mostern samt alla barnen. Morfarn dödade en kyckling så att vi hade mat för kvällen. Annorlunda... Medan maten tillagades gick vi en promenad i området och ja, det var som att vara ett djur i bur, bara att jag fick gå löst... Haha! Här kommer lite bilder från mitt dygn på berget:
It's a baby goat! Så söt!! Joan förklarade för mig att man väljer att bo uppe i bergen eftersom det är ett mycket billigare levnadssätt. Här föder man upp sina egna djur, som också blir ens mat, samt äger land där man odlar grönsaker som man sen levnär sig på. Intressant tycker jag, även om jag själv förmodligen aldrig skulle palla att leva så.
Utsikt från berget. Det blåa i bakgrunden är havet.
Morfarn, jag och alla barnbarnen! Hon som sitter i mitt knä hade jag gärna tagit med hem. Vilket litet charmtroll!! Och jag måste verkligen berätta att dessa barn har en sån enorm fantasi. Jag njöt av att sitta och iaktta dem. Trots avsaknaden av leksaker så hade de miljoner olika lekar! Så roligt :)
Klart de tvingar utlänningen att dricka skitstark sprit! Och här delar man på ett glas med sprit och ett glas med cola. Så man tar en sipp av varje och sen skickar man vidare... Haha!
Det var också en upplevelse att sova på en träplanka under ett myggnät!
Jag och kossorna! Det var det som var så kul däruppe... Djuren gick lösa och allt kändes så himla fritt, trots den enorma fattigdomen.
Och här skolan! :)
Ja, nu är klockan redan tio över sex här i Manila och mitt jobb har redan slutat. Så jag sparar resten av inlägget tills på måndag! Nu ska jag packa ihop och sen ska jag ta en taxi till nineteen 20 där jag och Oscar ska dricka öl hela kvällen och fira hans 34:e födelsedag! Min present till honom är en flygbiljett till Dumaguete den 25:e November tillsammans med mig. Hoppas han blir glad! :) Imorgon är det Halloween fest i vårt område så jag och Rosa ska klä ut Jayden och sen ska vi sticka bort till festen. Så kika tillbaka in på måndag så ska jag berätta om de resterande dagarna i underbara Dumaguete!!
Kram till er alla
Kommentarer
Trackback
